Visar inlägg med etikett oro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett oro. Visa alla inlägg

tisdag 24 mars 2015

Energikick och en liten dipp



I lördags var jag (och lelle Max) och hängde med dessa sköningar. Så himla kul att ses. Det är stundtals rätt så trött, gnälligt och grinigt hemma just nu. Att träffa kompisar och bara hänga och snacka om vad som hänt sen sist var precis vad jag behövde. Skönt att få lite annat att prata om, med några av mina närmsta vänner. Men som alltid efteråt så kommer jag på hur mycket jag saknar dem och tiden då de var en del av min vardag. Blir ledsen att jag är så dålig på att ta hand om mina vänskapsrelationer och gillar inte hur den delen av mitt liv har utvecklat sig. Men vet samtidigt inte riktigt hur jag ska backa. Nu kommer familjen alltid först och så är det väl för de flesta med småbarn, men det känns ändå trist. Och ensamt, även om jag rent fysiskt aldrig är ensam numera, inte ens när jag går på toaletten. Men det är några år nu, tänker det blir enklare igen. Sen. Om några år.

Tycker att det har känts lite vemodigt i övrigt med sista tiden. Alla timmar själv med barnen medan Andreas jobbar sätter igång dystra tankar i mitt huvud. Hjärnspöken och orostankar. Dessutom brukar jag nästan varje år bli lite deppig så här när vintern övergår till vår. Konstigt nog, borde vara tvärt om nu när ljuset och grönskan är på ingång. De stökiga nätterna och treårstrotset sätter sina spår med och när jag är trött blir jag grinig och sur. Och tänker konstiga saker.

Nu när jag ändå beklagar mig. Saknar även att ha energi att orka hitta på kul saker själv med Andreas. På kvällarna just nu är vi så trötta att det mest blir tv-tittande och sista tiden har jag till och med prioriterat sömn och lagt mig redan vid 21. Vi skulle behöva en liten dejt på tu man hand tror jag. Hålla handen, pussas lite och prata med varandra utan att bli avbrutna. Och gärna prata om nått som inte handlar om vad barnen gjort, vad vi ska äta till middag, om huset, vem som ska städa, när vi ska handla och andra vardagsämnen. Jovars! Livet. Lite upp och ner. Tur mina ungar å man är så himlans gulliga ändå. Ebba är som vanligt väldigt kelig, säger söta saker som "du är mitt liv mamma" och idag plocka hon blommor åt mig. När man möter Max blick brister han ut i stort leende samtidigt som gurglar och jollrar så hela min mage fladdrar av lycka. 


torsdag 8 januari 2015

Att förlora allt men ändå gå vidare

Har i veckan sett dokumentären "Överlevarna" på SVT av Folke Rydén. Handlar om fyra familjer där endast en av föräldrarna överlevde tsunamin i Thailand 2014. Så hårresande. De var där, på semester med sin familj, sin partner och sina barn och var ensamma om att överleva. De förlorade sin älskade. Sina barn. 

Hur gör man? Hur lyckas man ens komma hem igen. Hur orkar man återvända till sitt hus utan sina barn och man och lyckas sätta nyckel i ytterdörren och gå in i det som var ens tidigare liv? Jag vet inte om jag hade velat mer om det hänt mig. Sånt ohyggligt öde. 

Nu handlade dokumentären inte bara om deras förlust, utan hur de gått vidare i livet och var de är nu tio år senare. En så himla stark dokumentär. Så svart och sorglig, jag satt med glansiga ögon och stor klump i halsen och magen. Men ändå så fint skildrat och gripande hur dessa människor på ett för mig helt magiskt vis samlat ihop sina totalt sönderslagna liv och fortsatt leva. 

I slutet av dokumentären säger en av kvinnorna (fritt citerat) något i stil med. "Var inte så jävla rädd. Det kommer aldrig vara det du är rädd för som du råkar ut för. Lev livet fullt ut, ta hand om dig och gör sånt som får dig att må bra. När det är dags så är det dags."

Så klokt sagt. Och ett sånt bra råd att jag liksom tänkt kring andemeningen i det i flera dagar och funnit kraft från tankesättet. Att leva här och nu, vara så glad och lycklig som det bara går i vardagen, i det livet jag lever idag. Och inte lägga energi på sånt jag är rädd för.

Kan verkligen rekommendera denna dokumentär, den fyllde mig med tilltro och hopp. 

söndag 12 oktober 2014

Nu har den börjat

Den här graviditeten har inte varit så lik min förra. Men nu har en sak jag drogs med när jag väntade Ebba tyvärr kommit tillbaka. Den dåliga nattsömnen. Så lättväckt just nu. Räcker med att en regnskur smattrar mot taket så är jag vaken. Och vaknar jag så löper tankarna amok. Det blir inte bättre av att jag såklart behöver gå upp och kissa minst en gång varje natt. Sen är det omöjligt att somna om. Orostankar av alla de slag fyller mitt huvud. Skapta av min egna hjärna. Och jag ligger klarvaken. Försöker reda ut tankevurporna och tänka rationellt, men när jag väl lyckas är det omöjligt att somna om. Kanske är det kroppen som förbereder mig på att jag snart ska nattvaka ändå. Pyttsan i så fall! Tack för det! 

En annan sak som känns sorgligt är att jag inte kan, eller egentligen inte bör, bära på Ebba. För jag bär ju på henne ändå. Hon vill ofta det när hon är trött och ledsen. Så nu är det rätt mycket gnäll och prat om att gå själv och hålla mig i handen. Som tur är myser vi och gosar rätt mycket i soffan hemma. Och tänker att sen kommer bebisen, då lär den ta mest plats i min famn ett tag. Som Ebba säger, "bebisar kan inte gå så då måste vi bära den". Är kanske så att det är färdigburet på Ebba för min del, för sen är min lilla flicka vår stora tjej istället. Som nog vackert kommer få knata på själv i livet.

Nä att vara gravid är inget glädjefyllt och lyckligt tillstånd hela tiden. Och de tankarna är på nått vis med skuldbeläggande. Jag ska ju vara (och är) tacksam över att jag över huvud taget är gravid. Men för den sakens skull behöver jag ju inte älska graviditetens alla sidor. 

Nu börjar jag längta efter bebisen och det är ännu en bra bit kvar, 16 veckor. Men som tur är känns det som om tiden går fort. Veckorna rusar fram, snart är halva oktober förbi. November går nog fort det med. Sen kommer december med födelsedagar och julfirande. En lång ledighet med en jul och nyår som ligger bra i kalendern med många röda dagar på vardagar. Huxflux är det januari, och i mitten av den månaden ska jag gå hem från jobbet. Och sen lär det gå fort...

fredag 18 april 2014

Orosmolnet inom mig

Just nu så mycket tankar. Så stressad.
Så uppe i varv. Mycket att ha koll på. Att jag kommer på mig med att tänka irrationellt. Saker som inte är något blir gruskorn som förvandlas till stora hjärnspöken av ångest i min skalle. I magen svider och drar det. 

Jag dömmer mig själv hårdast, så rädd för att någon ska tro nått illa om mig, att jag ska trampa någon på tårna, att jag ska göra ett misstag. Jag är inte snäll mot mig själv just nu. Vet att det snart lugnar ner sig på många plan. Det är bara att rida ut denna perioden. Får försöka varva ner, finna värme och lugnet. Inte sätta sån press på mig, inte bry mig så mycket. Jag är både snäll och bra. Och jag vill väl. Då blir det som kommer ut gott nog. Måste inte vara perfekt. Ingen är perfekt. Gott nog räcker. 

onsdag 27 februari 2013

Höfthistorian är inte över än

Idag har vi varit på kontroll av Ebbas höfter. Ni kanske minns att hon liksom mig föddes med en höftledsluxation, och fick börja livet med att ha först en Von Rosen-skena i sex veckor, och sen en Frejkakudde i ytterligare sex veckor. När hon varit skenfri i tre månader var vi på en första kontroll som gick bra. Känns oerhört länge sedan.

Hur som, idag var det då dags för på vad vi hoppades skulle bli en sista kontroll av höfterna. Först röntgen och sen undersökning hos ortopedläkaren. Höften känns stabil när läkaren undersökte henne, men på röntgenbilderna var vinkeln 22 grader och de vill att det ska vara max 20. Så nu blir det en ytterligare kontroll om ett halvår. Kanske beror detta på att denna kontroll ev var lite tidig i förhållande till när hon lärde sig gå. Läkaren sa att vi inte skulle oroa oss utan leva på som vanligt. Och såklart bra att de inte slarvar och frisläpper innan allt är bra även om jag tycker det låter som att det var väldigt nära. Hade ju varit så skönt att få lägga detta bakom sig. Dök ju med ens upp en klump av oro i min mage. Min fina lilla flicka, skönt att du går, springer, klättrar och stampar med dina små ben utan att du själv verkar ha problem eller ont i alla fall. Tänker också att vi ändå är lyckligt lottade inget allvarligt så som inre organ eller hjärna som felar utan bara en liten led i en liten höft på den underbaraste lilla männsikan jag vet. Vi fixar detta!

På bilden undersöker Ebba väntrummet vid röntgen på Drottning Silvias barnklinik.

måndag 4 februari 2013

Mjölkiga dagar

När oron rider i kroppen och man bara vill att dagarna ska gå så är det extra fint att ha en liten i hemmet. En glad liten som lärt sig kramas och pussas på riktigt nu. Som obekymrat skrattar, tjuter och piper av lycka över nått så enkelt som att själv kunna dricka mjölk ur en plastmugg.

söndag 23 september 2012

Dagens läskiga

Läskiga 1: Ebba river ner ett glas i golvet som går i massa bitar precis där hon står med sina små bara fötter. Jag flyger upp och lyfter upp henne från golvet oskadd.

Läskiga 2: Har noga dammsugit vardagsrumsgolv och matta. Ser att Ebba har stoppat nått i munnen. Får in mina fingrar och får ut en sylvass glasbit. Enda skada var lite blod från en skråma på hennes lilla finger.

Alla "tänk om-tankar" detta födde. Säkra hemmet-tankar. Varför ska ungar stoppa allt i munnen? Inget får hända vår lilla docka! Idag var turen på vår sida!

fredag 6 juli 2012

Nytt tak och hustankar

Bra med nytt tak:
- hörs inte lika tydligt inne att det blåser och regnar ut. Slipper man tro huset ska välta och blåsa sönder. Just nu hör jag regnet genom det öppna fönstret. Inte genom smatter på taket.
- huset ser mycket snyggare ut nu. Verkligen mycket snyggare. Bild kommer.

Dåligt med nytt tak:
- det är inte helt tätt än. Just nu regnar det ute så det läcker in pyttelite vid ett fönster, men ändå lite :/

Bra med det dåliga. Det är inte helt klart än, därmed är det inte betalt än. Vi lär ju inte betala om taket inte håller tätt, samt det är hantverkarnas jobb att täta.


I övrigt tänker jag ibland "hade jag valt att köpa hus om jag vetat hur mycket tid jag skulle lägga på att oroa mig över att nått ska hända med vårt hus?" Kontrollfreaket inom
mig har för mycket fantasi att tänka orostankar med. Jag vill ju bo i hus. Älskar att ha plats och ytor och tomt att hänga på. För att inte tala om bra ställe för Ebba att växa upp på. Men ändå. Suck! Måste. Sluta. Oroa. Mig. Lära
mig slappna av. Leva och njuta i vårt hus!!

tisdag 8 maj 2012

Klokord

Som skrivet för mina ögon, så ska jag lära mig att tänka :-)




onsdag 7 mars 2012

Frejkafri

Och så här slutar dagen. Bara vår gosiga, mjuka och fina Ebbis i pyjamas. Vår lilla bebis helt utan Frejka-kudde eller von Rosen-skena. Kontrollen gick med andra ord bra. En läkare samt en läkarstudent klämde på hennes små lår och höfter och konstaterade att den glidning på höger höft där man från början nästan kunde skjuta benet ur led nu helt hade stabiliserat sig. Så nu kan vi fimpa Frejka-kudden med. Nu ska vi dit igen när Ebba är 6 månader för att röntga och se att allt är bra. Sen ska vi röntga ännu en gång när hon lärt sig att gå. Åh va underbart det känns att vi är här nu!! Och vilken duktig och tålig unge vi har som inte har knorrat gnällt eller kinkat nått på grund av detta. Och vi har varit rätt duktiga föräldrar med tycker jag.

Förresten. Ser ni att Ebba ligger kvar med benen rätt ut som en liten groda. Så kommer hon ligga några veckor till sa läkaren. Hon vet ju inget annat lilla snutan. Efter 12 veckor i den ställningen tar det nog ett tag innan man fattar att benen kan hänga, peka, stå rätt ner med ;-)

onsdag 8 februari 2012

Mororeflex


Va vadå? Jag hade ju visst mororeflex!


















Imorses var vi på extra koll hos BVC. Förra veckan var det tvåmånaderskontroll. Och hon skötte sig så bra, låg och log och skrattade och gurglade mot doktorn. Nästan allt var fint, men däremot verkade det som om att hennes mororeflex redan vuxit bort, vilket tydligen är väl tidigt. Så då blev det en extra check hos barnläkaren inbokat. Suck!

Jag har oroat mig till och från hela veckan. Men det var visst helt i onödan, som tur var!! Idag hann jag bara börja klä av henne overallen så visade hon att mororeflexen fanns kvar. Läkaren klämde och vände på Ebba och lyckades framkalla reflexen flera gånger. Och läkaren konstaterade att allt var normalt på henne, inga frakturer, cp-skador eller förlamningar i skruttan utan en fullt frisk liten tjej helt enkelt! Fast med lite snor i näsan.

Resten av denna dag ska ägnas åt att mysas och njutas lite extra med och av min fina dotter. Livet som mamma går verkligen upp och ner, oron för den lilla är nått man får acceptera som en tuffare del av föräldraskapet. För det mesta är ju helt underbart mysigt och fantastiskt att få vara med om.

Mororeflex = att barnet typ kramar i luften med armar/ben om man släpper det bakåt/barnet blir rädd. Ska växa bort när barnet är 3-6 mån gammalt av vad jag läst mig till på nätet nu.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...